Alla är vi olika och har olika egenskaper. Under mina 7 år som dagmamma, så lärde sig barnen att även om vi är olika så är vi lika mycket värda. Jag och mina dagbarn arbetade med denna värdegrund genom bland annat genom ett tema-arbete med Snick och Snack, då vi lekte olika övningar, pratat, dansat, läst och mycket mer. Det fanns mycket glädje och skratt.. Vi hjälpte varandra, stöttade och peppade varandra. Att vi sa positiva saker till varandra och gör förlåt när det blev tokigt. Vi har också arbetat med Babblarna där den röda tråden var ordet TILLSAMMANS. Barnen fick möjligheten att lära sig stödtecken, för att få ytterligare en möjlighet att kunna uttrycka sig även om man inte visste ordet på känslan så kunde man visa det. Vi hade mycket roligt när vi testade att lära oss nya sånger med tecken, men vi lärde oss till slut.

Alla barnen har rätt att bli sedda och respekterade för den individ de är. 

Men inget av det är värt någonting..eller? Man undrar om det är egentligen någon vits att lära barnen detta, då så många vuxna bara tänker på sig själva.. Ska vi vuxna inte vara bra förebilder? Jag fattar inte hur det kunde bli så overkligt alltihop som hänt...