Riktigt härligt med semester på Gustavsviks camping med sol o bad?? Detta behövs för hela familjen?

Alla är vi olika och har olika egenskaper. Under mina 7 år som dagmamma, så lärde sig barnen att även om vi är olika så är vi lika mycket värda. Jag och mina dagbarn arbetade med denna värdegrund genom bland annat genom ett tema-arbete med Snick och Snack, då vi lekte olika övningar, pratat, dansat, läst och mycket mer. Det fanns mycket glädje och skratt.. Vi hjälpte varandra, stöttade och peppade varandra. Att vi sa positiva saker till varandra och gör förlåt när det blev tokigt. Vi har också arbetat med Babblarna där den röda tråden var ordet TILLSAMMANS. Barnen fick möjligheten att lära sig stödtecken, för att få ytterligare en möjlighet att kunna uttrycka sig även om man inte visste ordet på känslan så kunde man visa det. Vi hade mycket roligt när vi testade att lära oss nya sånger med tecken, men vi lärde oss till slut.

Alla barnen har rätt att bli sedda och respekterade för den individ de är. 

Men inget av det är värt någonting..eller? Man undrar om det är egentligen någon vits att lära barnen detta, då så många vuxna bara tänker på sig själva.. Ska vi vuxna inte vara bra förebilder? Jag fattar inte hur det kunde bli så overkligt alltihop som hänt...

Att arbeta som dagmamma inom kommunen, är ni totalt utlämnade. Det räcker med att man får en familj som behöver ett stort behov att hjälp och stöd, som är oerhört labil. Det spelar ingen roll hur mycket man kämpar med att stötta, finnas där, uppmuntra, hjälpa.. Detta kan bli tacken för er del också och slutet för er karriär. arbetsgivarna ser inget fel i deras agerande. Det är helt ok att komma oanmälda hem, ha möten utan din vetskap, skicka ut mail utan din vetskap, smutskasta dig om ditt arbete. de kan till och med ta tillbaka att de har skrivit anmälan, även att det finns skrivet på både mail och annat. Konstigt!, det är en anmälan, men ändå inte? hur går det ihop sig? jag bara undrar?

Med hjälp av facket så försökte vi med förhandling, då vi ansåg att de brutit mot arbetsmiljölagen 2 kap, paragraf 1, samt god sedvana på svensk arbetsmarknad..(31/3 2014)

I slutet av april fick jag även reda på att jag inte får någon rättshjälp utav facket pga att vi inte skulle nå framgång i ärendet. Härmed anser dem då att de slutfört deras uppdrag för mig och kommer inte att företräda mig. Jaha! nämen tack för ingenting! 

Några dagar efter avstägningen och fortfarande ingen information får jag ett antal sms på måndagskvällen när jag åker hem från min flickas gymnastik. Där det bland annat står " Håll ut X!, mina barn säger att du inte sagt något dumt eller slagit O. Jag gör vad som helst för att stötta dig, att en människa kan förstöra så mycket för dig och för oss alla! Fler sms trillar in i samma format. Jag fattar ingenting! Hur kom det sig att de andra föräldrarna visste något? Tusen tankar kom upp i huvudet. 

Jag grät i bilen. Nu är det ute, tänkte jag. Nu tror alla att jag är en hemsk person, en hatad, en skam. Alla känslor på en gång! Väl hemma tog jag kontakt med mina kolleger och frågade om de visste något vad som var på gång. De berättade då att mina arbetsgivare hade haft informationsmöte med mina andra föräldrar utan min vetskap. 

Till dessa föräldrar berättade de att en familj anmält mig för kränkande behandling av deras barn och att jag är avstängd. Kränkande behandling var inget jag visste om heller, så mer anklagelser kommer mot mig och jag kan inte försvara mig alls. Facket är inkopplat men inget de kan göra. Jag är ensam! efter denna dag isoleradejag mig ifrån omvärlden. Jag var rädd, rädd för att träffa folk jag kände, råka se familjen som anmälde, mina kolleger..alla.

Varför begär vi av barn att säga förlåt när de gör något fel eller tillrättavisar dem, när inte ens vuxna människor som arbetar med detta kan föregå med gott exempel? Hur ska man kunna gå vidare med en sån här skamfläck, ett falskt rykte som andra vet om. Den tron jag hade om mig själv och andra är borta, kommer jag någonsin kunna lita eller ha förtroende mot en arbetsgivare igen?

Den 21/2 2014 skickar även min arbetsgivare ett mail till alla kolleger på arbetsområdet att jag är anmäld och om vad och avstängd, detta också utan min vetskap. Detta fick jag reda på utav mina kolleger.

14/3 2014 skickar min arbetsgivare ut ett informationsblad till mina föräldrar (detta också utan min vetskap som kom till mig i efterhand) Om mig och ytterligare en gång beskriver anmälan mot mig.

Kan även skriva att ärendet utreddes skyndsamt och det visades sig att den påstådda händelsen inte kunde styrkas. Vad spelar det för roll, mitt goda rykte, min moral, självkänsla, självförtroende, mm, allt är redan förstört! 

Hur kan man beskriva den känslan som kommer som en så stor chock att hela kroppen stängs av. Paniken som kommer så snabbt att jag inte kan andas, skakar i hela kroppen.. Denna dag kommer mina två chefer hem till mig, helt oanmälda och har en kall blick. De har med sig ett stort kuvert. De kommer in och står i hallen och berättar att en familj har anmält mig och att jag är avstängd under tiden utredningen är. Detta trodde jag var det värsta som kunde hända, för inget av det var sant!. Men ack så fel jag hade. Detta var bara början till det helvete där jag befinner mig i idag, där arbetsgivaren vill att jag säger upp mig själv.

Oförståelsen och paniken gror sig starkare, det är inte optimalt att vara ensam vid en sådan här händelse. Men det var jag! Detta är bland det värsta någon kan råka ut för, att bli oskyldigt anklagad för att ha brutet mot lagen. Hela mitt liv har jag varit emot allt som är elakt mot någon annan medmänniska och allt detta sker pga en labil familj!

Jag kontaktar min syster som i sin tur försöker få kontakt med skolchefen, men får inga svar på våra frågor.De berättar ingenting, den enda informationen som vi har är den som cheferna sa till mig, när de kom oanmälda.

Inte ens facket har fått någon information om vad, hur, när.. ingenting!  Jag får ingenting veta förrän kallelsen/förhöret den 27/2 2014, kl 15.00 Som sagt detta är bara början..